Mamma skrattade. ”Du kommer aldrig att få ett hus som din systers.” Min syster flinade. ”Hon kommer att vara pank för alltid.” Jag bråkade inte, jag bara log. Några veckor senare ropade de båda på mig från uppfarten. ”Du kommer aldrig att få ett hus som din systers.” Mammas röst skar genom köket som en kniv. Hon lutade sig tillbaka i stolen och smuttade på sitt kaffe med det där nöjda leendet som alltid gjorde mig illamående. Bredvid henne log min syster, Allison, och drog sina perfekt manikyrerade naglar över telefonskärmen. ”Hon kommer att vara pank för alltid, mamma. Titta på henne. Hon klarar sig knappt.”
Innan vi börjar, lämna en kommentar och berätta var du kommer ifrån och vilken stad du läser våra berättelser från. Och glöm inte att berätta vad du skulle göra i den här situationen efter att ha läst hela berättelsen. Var ärlig och låt oss veta i kommentarerna nedan. Vi läser varje kommentar. Nu sätter vi igång.
Deras skratt fyllde luften. De försökte inte ens dölja det. Jag kände en brännande smärta i bröstet, men jag protesterade inte. Jag slog inte emot. Istället log jag, ett tyst, återhållsamt leende som fick Allison att titta på mig två gånger. Hon förstod inte. Inte min mamma heller. Jag höll hennes blick en stund längre än vanligt, reste mig sedan och sköt tillbaka stolen med stillsam precision. “Tack för påminnelsen”, sa jag tyst. Min ton var så bestämd att den överraskade dem helt. “Jag kommer inte att glömma det här ögonblicket.” Jag gick därifrån och lät deras skratt eka bakom mig. Men inuti darrade jag. Inte av svaghet, utan av den där elden som brinner i tystnad. Som väntar på rätt ögonblick att tändas.
