Vera Ivanovna placerade telefonen på nattduksbordet och stirrade länge i taket.
Sedan, som om hon samlade mod, sträckte hon sig efter telefonen igen och slog sin sons nummer. Ringningen fortsatte långsamt, som för att signalera att Maksim tvekade att svara. Till slut hörde hon ett irriterat: “Ja, mamma, vad behöver du?” “Maksymushka, son, jag undrade om du vill komma över idag?” Det fanns hopp i Vera Ivanovnas röst, även om den kvävdes av svaghet.
En tung suck kom från andra änden av linjen. ”Mamma, jag har redan sagt det. Jag har så mycket att göra.”
Företaget är översvämmat av arbete, jag måste jobba på grund av mig, på grund av dig. ”Och du gör fortfarande det här?” Han tystnade tvärt, men det var tydligt att samtalet inte var spännande. ”Grabben, kan du inte hitta lite tid? Vi har inte setts på evigheter.”
“Jag skulle vilja prata med dig, be om råd. Mamma,” Maksims röst blev ännu kallare. “Du vet att mitt liv nu kretsar helt kring arbete.”
”Varför behöver du det här rådet? Karl – eller, jag menar, Ivan Pavlovich – styr fortfarande över allting på samma sätt. Varför skulle jag lägga mig i?” Vera Ivanovna var tyst en stund och försökte hitta rätt ord. Hon kände det som om hennes inre tvivel, trötthet och oro förmedlades genom telefonen.
“Ivan Pavlovich, det är en sak. Men du är min son. Det här är ditt hem, din familj.”
Hon talade tyst, som om hon var rädd för att skrämma bort honom. ”Mamma, jag är inte heller gjord av järn”, avbröt han. ”Och Natasha, förresten, kommer inte heller att hjälpa till.”
”Det är helt mitt fel. Tror du att jag har tid att komma till dig?” Orden genomborrade hennes hjärta. Vera Ivanovnas torra läppar började flaga.
“Du har inte sett henne på ett tag, Maxim. Din syster gör sitt bästa. Hon har sina egna bekymmer.”
Maksym skrattade in i telefonen. ”Oro?” ”Ja, hon har alltid bekymmer. Ibland sin man, ibland sina barn.”
”Men det finns egentligen ingen hjälp. Det är inte helt sant”, svarade Vera tyst och kände att samtalet bara tömmer henne på krafter. ”Du förväntar dig bara för mycket av henne.”
”Hon är en mamma, hon har sitt ansvar.” ”Mamma!” ropade Maksym. ”Så du lägger allt på mina axlar?” ”Mamma, ärligt talat har jag inte tid att diskutera dina familjefrågor just nu.”
”Okej, kanske senare.” ”Maximushka”, började Vera, men telefonen ringde. Hon lade på och tryckte handen mot bröstet, som om hon försökte lugna sitt smärtsamt sammandragna hjärta.
Vera tittade sig omkring i rummet, möblerat med dyra men bleknade möbler, och kände en våg av ensamhet skölja över henne. Hon reste sig långsamt från stolen och gick mot fönstret. En lätt pudrad tidig vintersolnedgång skimrade bortom glaset.
Ljuset kändes som snö, vilket speglade hennes inre tillstånd. Vera Ivanovna tänkte på hur hennes liv hade förändrats. De hade en gång varit en familj, men nu hade barriärer vuxit mellan dem.
Hon kände sig värdelös, som en gammal kvinna gömd i ett hörn. Hon suckade, lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen som för att glömma bort den dagen. Men innerst inne visste hon att det här samtalet skulle förfölja henne länge.
Nästa dag bestämde sig Vera Ivanovna för att ringa sin son igen. Hon var orolig för sin hälsa; hennes svaghet blev outhärdlig, och varje andetag var en smärtsam ansträngning. Men ännu mer oroande var tanken att barnen aldrig skulle komma om hon inte klargjorde för dem hur allvarlig situationen var.
Telefonen ringde i vad som kändes som en evighet tills Maksym äntligen svarade. Hans röst var, som alltid, torr och saklig. “Mamma, vad är det som är fel? Jag ska träffa dig, jag kan inte prata länge.”
Vera samlade krafter och försökte tala lugnt. ”Maksymushka, jag måste säga att jag mår riktigt dåligt. Läkarna varnade dig för länge sedan, men jag ville inte oroa dig…”
