Barnen besökte inte sin rika mor på sjukhuset, men de kom med en notarie för att få testamentet upprättat. Men en ÖVERRASKNING väntade dem, en som gjorde alla illamående…

Något med hennes uppträdande gjorde mig omedelbart lugn. Hon dammade av nattduksbordet och rättade till medicinflaskorna. ”Vad heter du?” frågade Vera och försökte verka välkomnande.

Anna svarade med ett blygt leende. ”Förlåt om jag för oväsen. Jag kan komma tillbaka senare.”

”Nej, nej, det är okej, älskling”, svarade Vera och viftade med handen. ”Gör vad du måste.” Anna fortsatte städa.

Hennes rörelser var snabba men försiktiga. Hon försökte hålla rösten låg och kastade då och då blickar på Vera, som om hon var orolig för att störa henne. Vera i sin tur iakttog henne och lade märke till hennes flit och uppriktighet.

”Hur länge har din mamma jobbat här?” frågade Vera oväntat. ”Ja, i flera år”, svarade Anna och rättade till sin mopp. Hon säger alltid att hon har de snällaste patienterna.

”Speciellt du. Eller hur?” Vera log. ”Hon är en bra kvinna.”

“Vi hittade alltid en gemensam grund.” Anna log tillbaka, men tittade snabbt ner och fortsatte att moppa golvet. Vid någon tidpunkt märkte Vera att hennes vanliga smärta och tyngd hade lagt sig.

Det var en märklig, nästan bortglömd känsla. Blotta närvaron av någon uppriktig och omtänksam i rummet fick henne att må bättre. När städningen var klar flyttade Anna sig närmare.

”Behöver du något?” frågade hon. ”Kanske lite vatten eller något från cafeterian?” Vera skakade på huvudet. ”Tack, älskling.”

”Du har redan gjort så mycket.” Anna log blygt. ”Jag går då, jag ska inte besvära dig.”

Men om du behöver något, ring bara. Hon hämtade hinken och gick, lämnande efter sig ett rent rum och en överraskande känsla av trygghet. Vera Ivanovna tittade på nattduksbordet; allt var prydligt uppställt, utan det vanliga kaoset.

En enkel städning, men ändå så mycket den gav henne. ”Vilken duktig flicka!” tänkte Vera. För första gången på länge värmdes hennes hjärta, som om en liten ljusstråle hade trängt in i det grå, tomma rummet.

Vera Ivanovna låg i sängen och lyssnade på tystnaden som alltid verkat särskilt tryckande på sjukhuset. Mörkret utanför fördjupades, och ljuset i rummet antog en dämpad, nästan intim ton. Hennes tankar drev långt bort, tillbaka till det förflutna, till ett hem som en gång hade varit fyllt av skratt och tröst.

Men nu verkade tystnaden bli hennes eviga följeslagare. Dörren öppnades plötsligt tyst. Anna stod i dörröppningen med ett brett leende och en stor tallrik med en prydlig trave gyllenbruna pannkakor.

”Jag är här, som lovat”, sa flickan och gick in i rummet. ”Förlåt att jag är sen.” Vera satte sig upp, förvånad.

”Du? Igen?” Det fanns mer glädje i hennes röst än hon hade förväntat sig. ”Vad är det här, pannkakor?” Jag sa att jag skulle komma över ikväll. Och jag tog med mig en godsak.

Och även jordgubbssylt och grädde. ”Vad föredrar du till det? Grädde eller sylt?” ”Jag vet inte ens.” ”Jag glömde när jag åt något hemlagat senast”, svarade Vera fundersamt.

”Du är fantastisk, Anna. Jag ser att du lägger ner hela din själ i det här.” Anna skrattade och rullade ut handduken som hon hade virat runt pannkakorna för att hålla dem varma.

“Självklart. Jag lagar alltid mat så här, särskilt när jag serverar mat till någon.” “Låt mig hjälpa dig.”

Hon tog en liten bit pannkaka, bred försiktigt sylt på den och räckte den till Vera. Hon tog emot godsaken med misstro, men efter att ha smakat den log hon plötsligt brett. “Åh, vilken smak! Jag hade helt glömt bort hur det var.”

”Söt, varm.” Det var som om barndomen kom tillbaka. ”Det är bra”, sa Anna uppmuntrande.

”Nu med grädde. Prova det, så värmer jag lite mer te.” Flickan sprang snabbt runt i rummet och hällde upp te från en termos i en mugg.

Vera tittade på henne och kände en värme i hjärtat. Det var länge sedan hon känt sådan omtanke, även i de minsta saker. Det var som om hennes eget barnbarn brydde sig om henne.

”Du vet, Annushka”, sa Vera och lade ner sin sked, ”du är en sådan raring. Ett riktigt barnbarn. Det är synd att vi inte träffades tidigare.”

Anna tystnade en stund, generad, men log sedan milt. ”Åh, kom igen”, sa Vera Ivanovna. ”Huvudsaken är att vi träffades.”

Eller hur? Du har nog rätt, älskling. Du… Du anar inte hur mycket det här betyder för mig.

Anna satt på sängkanten och tittade på Vera, med en glimt av förståelse i hennes ögon. ”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig”, svarade hon tyst. De pratade länge om olika saker.

Vera berättade om hur hon brukade baka pannkakor till sina barn. Hur hela familjen samlades runt det stora träbordet i köket. Hon mindes hur hennes man alltid berömde henne för hennes matlagning.

Anna lyssnade, och inflikade då och då med några ord, men mest bara var där och skapade den atmosfär Vera längtade efter. När tallriken med pannkakorna var tom lutade sig Vera tillbaka mot kudden med ett svagt leende. “Jag kan inte minnas när jag senast åt en så god middag”, sa hon.

”Tack, barnbarn.” Anna rättade till filten och täckte de återstående pannkakorna med en handduk. ”Varsågod, Vera Ivanovna.

Det viktigaste är att du inte blir ledsen. Och jag kommer definitivt tillbaka. Lovar du? ”Jag lovar”, svarade Anna bestämt.

När flickan gick, föll tystnaden återigen i rummet. Men det var en annan tystnad, inte skrämmande, men värmande. Vera slöt ögonen och kände plötsligt en sedan länge glömd glädje fylla hennes hjärta…

Anna besökte nu Vera Ivanovna nästan varje kväll. Till en början var dessa besök korta: flickan brukade titta till henne, hjälpa till att räta till en filt och ta med te eller färska kakor till henne. Men för varje dag som gick drog samtalen ut på tiden, och Anna stannade längre och längre än hon hade planerat.

En kväll, när vintervinden härjade utanför, kom Anna in i rummet med en stor mugg varmt te och satte sig på bordet bredvid sängen. Vera, som kände den välbekanta doften av kamomill, log genast. “Vad jag har väntat på dig, Annushka!” “En dag utan ditt te tar aldrig slut.”

”Jag kommer hit som om det vore semester”, svarade flickan med ett leende. ”Jag har precis avslutat ett möte med min mamma och kom direkt hit.” Vera Ivanovna tittade tacksamt på henne.

”Din mamma är snäll.” ”Och du ser precis ut som henne.” Det är omedelbart uppenbart att den här personen har ett gott hjärta.

Anna ryckte på axlarna och tittade ner, generad. ”Mamma lärde mig alltid att hjälpa andra”, svarade hon tyst. ”Vi kommer att klara det här tillsammans så småningom.”

Efter pappa. ”Pappa?” frågade Vera och märkte att flickans röst darrade lite. ”Han dog när jag var liten.”

Jag minns honom knappt. Bara från historier som min mamma berättade för mig. Hon såg alltid till att jag inte saknade något.

”Jag arbetade outtröttligt. Och jag lovade att när jag blev stor skulle jag definitivt göra något stort för henne. Typ vadå?” frågade Vera intresserat och drog filten närmare hakan.

Anna tänkte efter en stund och sa sedan entusiastiskt: ”Ta henne till Paris.” Hon hade sagt så många gånger att hon ville se Eiffeltornet. Men hon hittade aldrig tid.

”Det är bara för mig. Så jag bestämde mig för att en dag ska vi definitivt åka dit”, log Vera.

Flickans röst var så uppriktig och varm att hennes dröm plötsligt kändes nästan påtaglig. ”Det är en fin dröm”, sa Vera tyst. ”Jag tror att du kommer att kunna förverkliga den.”

Anna nickade, men en antydan till tvivel flimrade i hennes ögon. ”Det tar tid och pengar. För tillfället går allt till att studera och leva.”

”Men det är okej, jag klarar mig.” Vera tittade noga på henne. En tanke som hade plågat henne länge for genom hennes huvud.

“Du vet, Annushka, jag har lite sparpengar. Ta dem. Köp biljetter och följ med din mamma.”

”Jag insisterar.” Anna viftade med händerna och svarade hastigt. ”Nej, nej, Vera Ivanovna.”

Vad pratar du om? De tar inte emot pengar för vänlighet. Och sedan klarar jag mig själv. Det här blir min och min mammas dröm, som vi ska förverkliga tillsammans.

”Men varför?” Vera blev förvånad. ”Du har gjort så mycket för mig. Det skulle åtminstone vara någon form av tacksamhet.”

Anna log och skakade på huvudet. ”Jag behöver inga pengar. Jag vill bara att du ska må bättre.”

”Och Paris? Paris kan vänta.” Dessa ord berörde Vera djupt. För första gången på länge kände hon att hon hade någon som stod henne verkligen nära.

Kanske inte släktingar, men själsfränder. De pratade länge den kvällen. Vera pratade om sin man, hur de åkte till havet tillsammans, hur han alltid köpte sina favoritkakor till henne.

Anna lyssnade och inflikade då och då sina egna historier, ibland om studentlivet, ibland om lyckliga stunder med sin mamma. Deras samtal var enkelt, men varje ord innehöll djup och värme. När Anna vände sig om för att gå tog Vera hennes hand.

”Tack, barnbarn”, sa hon mjukt. ”Du gav mig mitt liv tillbaka, och det är mer värdefullt än något annat.” Anna kramade henne försiktigt och försökte att inte krossa hennes bräckliga kropp.

”Allt kommer att bli bra, Vera Ivanovna. Du ska få se.” Efter att hon gått låg Vera där länge och stirrade i taket.

För första gången på länge kände hon att livet, även på dagar som dessa, kunde vara ljust och fullt av mening. För varje dag som gick blev Vera Ivanovnas tillstånd allt svårare. Enkla uppgifter, som att lyfta armen eller vända sig om, blev otroligt svåra.

Det verkade som att sjukdomen äntligen hade tagit ut sin rätt. Men även i de ögonblick då hoppet knappt fladdrade inom henne, var Annas ankomst som en frisk fläkt. En kväll kom Anna in i rummet med ett stort paket.

Ett svagt leende dök upp på hennes ansikte, men Vera såg beslutsamheten i hennes ögon. ”Vera Ivanovna, jag har med mig något intressant”, sa hon och placerade sin väska på en stol. ”Vad är det den här gången, barnbarn?” frågade Vera med svag röst, men ett leende spelade på hennes läppar.

Anna drog fram flera färgglada böcker ur sin väska. På omslagen fanns foton av glada människor som tränade, och bildtexter som “Hälsa” började med små detaljer. “Det här är böcker om sjukgymnastik och kost”, förklarade Anna entusiastiskt.

”Jag har läst allt igen och jag tror att några av de här råden kan vara användbara.” Vera tittade förvånat på henne och förstod inte direkt vad hon menade. ”Du säger väl inte att jag bara kan gå upp ur sängen och börja svinga med benen som jag gjorde när jag var yngre?” Hon log svagt…